Bakre Raden

Den senaste veckan har bjudit på många välpiffade besvikelser, toppade med framtidsbeströdd krydda. Först visade osmakliga kineser att dem mycket väl är redo at dra ut i vilket krig som helst, med en koordinerad uppvisning av rivigt suverän klass. En kinesisk armé kan i mångt och mycket jämföras med en armé av orcher styrda av Sauron. Antalet kan man inte klaga på (dem e jääävligt många) men kvaliteten på enskild spelare har rum för förbättring. Det andra som hände var den ryska björnens intåg i "enavdemdäronödigastaternanågonstansiöstmellankinaochryssland". Georgien gillade det uppenbarligen inte och fullt krig bröt ut, mitt under OS-invigningen söderut i mittens rike. Och det roligaste med det här, om det nu finns något roligt att fiska upp ur den blodbestänkta sörjan, är den otroligt pinsamma stämningen som måsteha infunnit sig i omellan toppledarna på läktaren. Där satt dem, Sarkozy, Bush och Putin. All vet ju att det är Putin som, trots att han faktiskt inte längre är president utan bara premiärminister "utan makt", gav ordern om invasion och är fullt medveten om att det skulle hända just under invigningen. Att det var en olycklig slump, kan vi väl lämna åt sidan för denna gång... Att jag sedan var på kollisionskurs med buss 515 (läs om det i tidningen på tisdag) är en annan femma, eller ryssfemma; men besvikelserna tågade iaf in i gemensamm trupp under senaste dygnen.

Kinas makt blir större och större, det här hade väl varit lugnt såvida dem inte hade haft detta enorma mindrevärdeskomplex som styr dem mot världens länder. Ryssland verkar snubbla in i gamla fotspår gång på gång. Europa (läs EU) står inte längre helt enat och ställningen till det allt farligare Ryssland liknas bäst vid relationen mellan en hackspett och en lyktstolpe.  

Vad ska vi göra åt Kina? Vad ska vi göra åt den skumma politiken i Ryssland? Hur ska vi lyckas hitta rätt väg med buss 515 i framtiden? Det här är bara tre frågor av väldigt många som ställts under mänsklighetens existens. Men klart är ju, att världen långsamt formar sig till det som George Orwell föruspådde skulle bli vårt öde. Det är en skräckinjagande tanke och ingen tycks veta hur vi ska få stopp på det monster som kryper fram från skuggorna.  


A.