Bakre Raden

Apropå senaste inlägget.. jag befann mig i förfriskat tillstånd. Men nej, det är inte en godtagbar ursäkt. Kakmonstret? Nej det låter inte som en hit det heller. Jag skyller på Reinfeldt. Den jävla kapitalistråttan.

Balkongen stod som dagens fristad, dagens lugna vrå i skuggan av vardagens trancepumpande tillvaro. Den gröna heltäckningsmattan påminde sig skönt under fotsulorna, dess existens samverkade med min utan minsta tillstymmelse till handgemäng. Fönstret mot lägenheten stod öppet på vid gavel och inifrån hördes tonerna från "Go West" med Village People från den futuristiskt designade stereoanläggningen. Himlavalvet låg blått och öppet som en bok. Fåglarna sjöng wienervals i högsta hugg. Jag tror till och med att Kjell Bergqvist hade stortrivts. Kort sagt var detta en närförort till himlen.

Men det som hände därnäst vände hela min världsbild upp- och ned, tvärtom; jag bytte helt enkelt världsbild från den heliocentriska till den geocentriska inom loppet av en sedvanligt kort sekund. Jag lade ifrån mig Dostojevskijs "Brott och Straff", den landade på det träfärgade bordet utan minsta pardon. Det som hände var att jag började undra var ifall min skugga var en del av mig. Var skuggan min existens? Var den en extern existens som tillsammans med min kropp skapade den sammanlagda existensen? Eller var skuggan rentav bara en extern existens, alltså inte en del av mig? Utan mig hade inte existensen existerat, alltså utgjorde denna existens en del av mig? Eller var denna existens beroende av solen? Utan min blockering av solens synliga strålar hade inte denna mörka del av mig själv funnits, den hade inte existerat. Men herregud! Skuggan rör sig samtidigt som mig! Den härmar min existens! Vad ska detta betyda? Blir den externa existensen en del av mig genom att kopiera mitt rörelsemönster? Hur ska jag kunna komma loss från detta monster, denna mörka avbild av min egen existens? Jag kan inte springa iväg! Jag kunde inte rymma iväg min egen existens? Den håller mig fånge i mig själv!

Och plötsligt försvann tankarna som nyss förpestat mig, solen sken, vinden ven, och Dostojevskijs "Brott och straff" kändes inte längre som en sten...

A

Även om mina två kära vänner har kokat ihop ett inlägg under mitt namn tidigare, så är faktiskt detta första gången som den sammanfogande länken "A" kliver in i Bakre Radens bloggtrio. Mycket nöje!

Ibland blir man trött, ibland blir man arg, ibland blir man fruktansvärt aggressiv till följd av till synes betydelselösa ting som fullständigt rubbar ens väsen, som fullkomligt omkullkastar ens alla moraliska värderingar och skapar skälvningar i ens djupt rotade existens. Dagar som ser ut att bli strålande med endast positiva inslag förstörs. Skimrande framtidsutsikter krasas likt regnbågsfärgade såpbubblor spricker. Allt som går upp måste tydligen komma ned igen, och detta gör sig påmint med oerhörd tyngd. 

Det som gör att precis detta inträffar och agerar ångvält mot mig går att räkna upp på många händer, här följer några i kronologisk ordning baserat på hur smärtsamma de är:

3. Cykeltutor

Cykeltutor borde förbjudas, ty de orsakar förmodligen 60% av alla stroke-anfall i Sverige. När man lugnt och stilla svischar förbi på trottoaren bör man vara uppmärksam på tutande tanter. De tutar extremt högt och extremt tidigt. Man kan höra ljudet av den illavarslande sirenen från drygt tusen meters avstånd, och när man vänder sig bakåt syns inte skymten till av något dubbelhjulat fordon. Usch och fy, säger jag. 

2. Tunnelbanan

När man efter en relativt lyckad utekväll skrider mot tunnelbanan står man inför ett avgörande vägskäl. När går tunnelbanan? Kommer den blåa linjen att vara försenad än en gång? Finns Atlantis? Det som här skulle kunna förstöra allt annat som varit positivt under dagen är ifall tunnelbanans linje elva mot Akalla går inom kort eller inte. Oftast möts man av en skylt där det står: Hjulsta 14 min.......Akalla 25 min. I det här läget finns tre alternativ: kasta sig mot närmaste taxi och hoppas på lyckad "springnota", ropa att du legat med Alice Bah tio gånger eller likgiltigt vänta på tuben i 25 lååånga minuter. Det som du däremot behöver vara medveten om är att dessa minuter ilar förbi långsammare än en fet texasbo i rullstol.      

1. Särskrivning

För att kort och koncist beskriva hur påträngande farlig en särskrivning är kan jag meddela att den skulle ta plats långt ovanför stöld, mord och kätteri på medeltidens helvetestrappa. En särskrivning förpestar min vardag in i dess minsta uppbyggnad. Tänk dig detta scenario: Liebenstroff spänstar friskt längs den stolta Råsundavägen med ohyggligt god inställning till förefintligheten. Fjodor Dostojevskijs "Onda Andar" är utläst, AIK har vunnit, Fredrik har precis hållit ett hjärtskärande tal om Toggipy, Anders Svensson har stukat foten och i luften finns en genomträngande doft av tillförsikt. Men plötsligt, helt plötsligt, syns något i ögonvrån som frapperar totalt. Liebenstroff vrider sig mot det som är en s.k. skylt. På skylten står med kursiva och "capsade" bokstäver: KÖTT FÄRS SÅS! Ursinnig åt den inkompetenta varelse som förhoppningsvis under förfriskat tillstånd med hasch-brownies intill sig skrivit detta vanvettiga stycke "text" sliter jag mitt hår (om jag hade haft något) likt matadoren i "Tjuren Ferdinand". Grundligare redogörelse av samhällsproblemet särskrivning känns överflödigt.

Signerat A

Den senaste veckan har bjudit på många välpiffade besvikelser, toppade med framtidsbeströdd krydda. Först visade osmakliga kineser att dem mycket väl är redo at dra ut i vilket krig som helst, med en koordinerad uppvisning av rivigt suverän klass. En kinesisk armé kan i mångt och mycket jämföras med en armé av orcher styrda av Sauron. Antalet kan man inte klaga på (dem e jääävligt många) men kvaliteten på enskild spelare har rum för förbättring. Det andra som hände var den ryska björnens intåg i "enavdemdäronödigastaternanågonstansiöstmellankinaochryssland". Georgien gillade det uppenbarligen inte och fullt krig bröt ut, mitt under OS-invigningen söderut i mittens rike. Och det roligaste med det här, om det nu finns något roligt att fiska upp ur den blodbestänkta sörjan, är den otroligt pinsamma stämningen som måsteha infunnit sig i omellan toppledarna på läktaren. Där satt dem, Sarkozy, Bush och Putin. All vet ju att det är Putin som, trots att han faktiskt inte längre är president utan bara premiärminister "utan makt", gav ordern om invasion och är fullt medveten om att det skulle hända just under invigningen. Att det var en olycklig slump, kan vi väl lämna åt sidan för denna gång... Att jag sedan var på kollisionskurs med buss 515 (läs om det i tidningen på tisdag) är en annan femma, eller ryssfemma; men besvikelserna tågade iaf in i gemensamm trupp under senaste dygnen.

Kinas makt blir större och större, det här hade väl varit lugnt såvida dem inte hade haft detta enorma mindrevärdeskomplex som styr dem mot världens länder. Ryssland verkar snubbla in i gamla fotspår gång på gång. Europa (läs EU) står inte längre helt enat och ställningen till det allt farligare Ryssland liknas bäst vid relationen mellan en hackspett och en lyktstolpe.  

Vad ska vi göra åt Kina? Vad ska vi göra åt den skumma politiken i Ryssland? Hur ska vi lyckas hitta rätt väg med buss 515 i framtiden? Det här är bara tre frågor av väldigt många som ställts under mänsklighetens existens. Men klart är ju, att världen långsamt formar sig till det som George Orwell föruspådde skulle bli vårt öde. Det är en skräckinjagande tanke och ingen tycks veta hur vi ska få stopp på det monster som kryper fram från skuggorna.  


A.            
 

Spelade Monopol med la hermana menor under eftermiddagen. Det var inte det där vanliga och gemytliga monopolet vi Svenssons är vana vid, det var det nya fruktade Monopol Europa; ännu en produkt av världens progressiva kommersialisering. Kan ingenting i dagens samhälle stanna i singular, som ett original olikt alla andra? Allt som en gång säljer måste tydligen sälja ännu mer, det har snarare blivit en regel än ett undantag. Varje film som blir succé och drar tusentals människor in till dem mörka biograferna får garanterat en uppföljare, en låtsasbroder. Allt med potential vattnas ur på minsta slant tills det är lika torrt som Jordan Schlansky´s uttalanden i Late Night with Conan O´Brien, och för er som inte är bekant med dessa kan jag meddela att dem är ruskigt RUSKIGT RUSKIGT torra.

Det är i och för sig lättfattligt att företag knegar för att håva in pengar likt lax i Nordsjön. Allt på planeten handlar om pengar, eller i vissa fall om kameler, men det får vi diskutera vid ett bättre valt tillfälle. Ta Harry Potter som exempel, visst är väl han en mysig figur att följa om och om igen på bioduken men allvarligt, någon gång måste skiten ta slut. Kan inte författaren ta död på den lille pojkvaskern en gång för alla? Men nej, det går tydligen inte, pengarna står som hägrande oaser i fjärran och människans sätt att ta sig dit är sällan respektabelt.

Efter diverse parallellspår i mörka länder såsom Ungern och Kazakstan anser jag att vi borde ta oss tillbaka till ämnet och den kommunist-röda tråden; tillbaka till Europa (och nej, Ungern tillhör i mina ögon inte Europa, det tillhör Sovjet). Monopol var dej ja; i den europainspirerade modellen finns städer utplacerade istället för dem gamla hederliga gatorna som Valhallavägen och Götgatan i den svenska modellen. Vilnius drog det kortaste strået och fick platsen i början av varvet. Paris drog däremot den längsta giffeln och fick den sista platsen. Stockholm rankas jämlikt med städer som Lissabon vilket måste vara det största skämtet (den största bomben) sedan Djurgårdens IF ansåg sig vara Stockholms stolthet, rent patetiskt helt enkelt.  

Nej enligt mig borde vi anlita Anders Svensson som får dödsuppdraget att färdas till Atlantis där den enda "rewind-klockan" finns strategiskt utplacerad. Det finns ingen återvändo därifrån utan förrättningen luktar kamikaze lång väg, vilket ytterligare stärker anledningen till valet av person. Ingen vill väl ha A.Svensson etsad kvar i pannan? Om han försvinenr kan vi börja om utan honom. Vi kanske till och med kan få ett samhälle fritt från boråsare. När sedan tiden är tillbaka på noll, kan vi även passa på att ändra Jesus bedragande skenmanövrar innan vi börjar på ny kula. Inte sant?

Och ja, jag förlorade mot lillsyrran i Monopol efter tuffa kostnader i öststaternas städer...

Din termos i gryningen/

A.

Jag (The Almighty A), Razm, Skeden och Fääbe gick sedvanligt nedför den icke så branta men ack så energikrävande backen som placerat sig kaxigt mellan Frejgatan och skolan. Hur kom den egentligen dit..? Måste vart inlandsisen. Nåja.. tillbaka till det s.k. ämnet. Allt var frid och fröjd när vi satte kurs mot hållplats 515 via frejgatans västliga spets. På andra sidan av gatan tornade nu ca 15 svartklädda män upp sig i något som såg ut som ett fälttåg av modell  Tyskland. Jag, som inte alltid har koll på läget märkte inte situationens allvar utan skrattade högt åt Razm´s fräna skämt, och de uppmärksammade oss granskande.

Mina tre kompanjoner uppfattade dock direkt dessa femton svartklädda män, efter vidare eftertanke såg de ut som en mindre armé Nazgûls flygande mot Minas Tirith. Vi fortsatte älga fram längs den allt smalare trottoaren, men plötsligt vänder sig 5-6 st av de flygande drakarna om och börjar gasta (vissa sprutade eld, [dramatisering]) "Hoo-hoo-hooligans", rakt i vår riktning. "Vadan fanken nu då?", vräkte samtliga i sällskapet ur sig i kör. Efter snabb genomvägning av situationen styrde jag kosan (mina två fötter) in mot vasastan i ren instinkt; mer korsningar, mindra vägar och mer folk torde vara en bra kombo ifall löpning var enda utvägen från den röda faran. 

De närmade sig nu joggandes och vi nickade instämmande mot varandra, SCHMETTERLING! Vadå SCMETTERLING?! Nu kanske ni tycker vi vissade feghet men enlgit mig vore det mindre intelligent att stanna kvar då de rörde sig om ungefär 8 personer till. 15-4, de oddsen tilltalar nog inte många. Jag tog täten i mardrömsracet men innan dess kastade jag av mig dojorna och löpte med bara fötter likt en afrikansk långdistansare med spänstiga kliv mot friheten. Adrenalinet flödade och tids nog efter mångt och mycket tappert kämpande nådde vi klippavsatsen mot suveräniteten; Odengatan! Vi var räddade! 

Vi hade allihop undvikit handgemäng mitt på ljusa dagen men till vår förtret fann vi den skränande huliganmobben långt upp på den gata vi hade kastat oss nedför. De hade slutat jaga efter bara tio meter. Tji fick vi...



Er boj i bukten/
A.