Bakre Raden

Jag blir bedrövad när jag inser att vi, det svenska folket, har blivit ett problem för politikerna. Vi har blivit något jobbigt, något besvärligt som hindrar dem från att göra vad de vill – vi har blivit deras morsor.
   Folkvalda politiker borde jobba för våra intressen tycker man, men istället har vi fått något som inte är helt olikt den italienska samarbetsdemokratin. I den mån det kan kallas demokrati.
   När folket är så tydligt kritiskt till FRA-lagen borde det vara på sin plats att regeringen kommer med några argument för den, eller åtminstone lyssnar på vad man säger. Istället ska Reinfeldt & Co vara en rebellisk tonåring som gör som de vill och inte tar skit från någon – framför allt inte från föräldrarna. Är det så det ska vara? Vill vi ha en regering som tycker att vi är jobbiga, påfrestande och frågvisa morsor? Vill vi ha smygdiktatoriska ledare?
   Passar inte reglerna under det här taket kan ni gärna flytta hemifrån. Åk till Norge eller något. Sverige är ett fritt land, och får gärna vara det i framtiden. Folket vill vara med och styra, inte ses som ett problem. Kommer nationens viktiga beslut att i framtiden fattas i det slutna rummet? Vi får väl helt enkelt se.
   Vi vill gärna tro att Sverige är ett fritt och rent land, en stor stolt ek med guldblad och kraftig stam mitt på en stor äng. Faktum är att även om eken kan se mäktig ut från utsidan, betyder det inte att den inte är rutten inuti. Denna röta gnager sig allt längre ut och snart börjar barken krackelera.
   Jag vill gärna bo ängen där eken med guldbladen växer. Jag vill gärna bo i det Sverige som det ser ut från utsidan, som politikerna säger att det är. Jag gillar det Sverige.

Optimist? - Javisst!

För Sverige i tiden,
M.

Ja, du läste rätt, Bakre Raden är ett bloggfenomen. Det har blivit mer än ett bloggnamn - det är en genre, en måttstock, ett begrepp och, framför allt, en livsstil. Oliktänkande går åt höger. Sit back and realize why we rule so much.

Bakre Raden är en kanon av indiskreta - ofta opassande - påhopp, av folket, för folket och riktad mot folket.

Bakre Raden skriver inte under profitens tvång. Bakre Raden skriver för skrivandet, för den rudimentära kreativa glädjen.

...och framför allt: Bakre Raden är ej serious catz.

Därför valde jag att gå in på Wikipedia, trycka på slumpartikel och blogga om det som kom fram. Hunger- och militärdemonstrationerna 1917 låter kanske inte jätteroligt, och det var det inte heller kan jag säga er. För det var seriöst.
   Yah maan.
   Inspirerade av den ryska revolutionen slog det svenska proletäret tillbaka mot samhället som tagit ett allt fastare stryptag kring deras strupar. Detta för mig alltså osökt in på den händelse som inspirerade och förändrade en hel värld. Tsaren avsattes, och vår salige ledare Vladimir Lenin tog makten under jubel från omvärlden (se bild).
 

Det här är en berättelse om en pojke som var mindre lyckligt lottad här i livet. Hans namn var Fridolf. Ni förstår, Fridolf var inte som alla andra pojkar. Han hade inte alla hästar i hagen, alla indianer i kanoten, alla klubbor i bagen. Kort sagt, han var en cola-igloo men en glasspinne. Varför just colasmak? Jo, Fridolf råkade nämligen heta Al-Qwarawi och fadern sålde turbaner på torget. I övrigt var de en typisk förortsfamilj med ett missanpassat barn och ekonomiska svårigheter. Dessa två utbukter från Svenssongjutformen drog inte helt överraskande åt sig ögon från alla möjliga håll och kanter. Allra mest ödesdigert skulle, med facit på hand, ett visst ögas uppmärksamhet visa sig vara. Detta öga var inte en halva av ett par. Inte heller hade det pupill eller iris. Detta var en helt annorlunda typ av öga.
   Tiden gick och vid fyra års ålder hade Fridolf ännu inte yppat sitt första ord. Allt han kunde förmå var ett hest (no pun intended), gurglande ljud. Trots detta handikapp visade han en stark livsglädje, och det verkade ofta som att han förstod vad som pågick i hans omgivning.
   En augustidag under Fridolfs sjunde levnadsår skulle allt komma att kastas om. Redan under den första skoldagen framstod det tydligt att hans klasskamrater var hästlängder före honom i den intellektuella utvecklingen. Redan samma dag presenterade sig en av föräldrarna till ett barn i klassen som dr. Pååk för makarna Al-Qwarawi. Han undrade ihärdigt vad som var fel med Fridolf, men det enda svar han fick – uppernbarligen en lögn – var att ”han vara bara litet blyg”. När det senare kom dr. Påål tillkänna att Fridolf aldrig hade undersökts hos en läkare på grund av familjens ansträngda ekonomi, insisterade han vänligt på att bjuda ynglingen på ett gratis besök på hans klinik – den välrenommerade Knööl & Pååk.
   Ingenting i livet är dock gratis, vilket Fridolf och hans familj bittert fick erfara. Efter undersökningarna stod det klart att Fridolf led av en infektion i stämbanden. Hans oförmåga att kommunicera hade även hämmat utvecklingen av andra sinnen: hans hörsel var starkt nedsatt oxh hans motorik var under all kritik. Om inte infektionen åtgärdades snart var risken överhängande att han aldrig skulle kunna använda stämbanden.
   Bedrövade frågade Fridolfs föräldrar var de kunde göra åt saken. Dr. Pååk intygade att en rejäl penicillinkur skulle göra susen och skrev ut ett recept.
   Men allt var inte frid och fröjd.
   Medicinen skulle kosta familjen tre månadsinkomster. Stoltheten tvingade dem att inte tigga ur doktorns hand, de var tvungna att se sig om efter andra alternativ. Herr Al-Qwarawi började stryka runt i de själsligt vilsa kvarteren om nätterna i jakt på ”fulpenicillin”. Något Ögat naturligtvis inte såg igenom fingrarna med. I tron att han var den drogprins de från början misstänk honom vara, sattes extra bevakning på honom.
   En vecka efter besöket på Knööl & Pååk köpte han, för sina sista slantar, Fridolfs mediciner. Då han var ett kvarter från nedgången till tunnelbanan träffades han rakt bakifrån av fyra samtidiga kulor. Den andra spräckte aortan. När de fyra svartklädda männen fann medicinerna istället för droger, tog de saken i egna händer och bytte kvickt, så att han hade en ansenlig mängd kokain i jackfickan. Ett dynamitbälte spändes även runt den fallnes midja. Att det var placerat där två av kulorna gått in – trots att bältet var intakt – väckte ingen närmare uppmäksamhet och krävde därmed ingen närmare förklaring. Det behövde inte heller Svenska Försvarsmakten-märkningen på bältet, trots att inga explosiva ämnen rapporterats försvunna eller stulna. Det är dock aldrig för sent för en efterhandskonstruktion, så tre dagar efter avrättningen anmäldes en stor mängd högexplosivt material stulet från Försvarets magasin.
   Fru Al-Qwarawi, som var en mycket impulsiv människa, ofta alltför impulsiv för sitt eget bästa, gick raka vägen hem från bårhuset, sköt balkongdörren åt sidan och landade på nacken. Fridolf skickades till ett barnhem men blev sig aldrig lik. I sina bästa stunder hade han varit en grönsak sprudlande av livsglödje som utstrålade en stor mänsklig värme. Efter dessa händelser blev Fridolf Al-Qwarawi inte ens en rutten grönsak – han hade förvandlats till en själdöd, iskall sten, utan minsta gnutta hopp i den dystra uppsynen.
   FRA hade stulit ljuset från hans gryning.

Återigen,
M.

"I know this song is twenty minutes long / I know this song is fucking long / Where is magnificence? / They said it was out here somewere /.../ Don't you know that magnificence is strictly out of order, and truly reserved for the upper class!? / Why don't you get bored, go back to school, and don't ask for any of this magnificence!"

Som min amerikanska vän Molgan brukar säga: What's the mo'fo' deal?!

Okej, jag erkänner, det finns ingen amerikansk kompis, men jag tror nog att vi alla tänker det som Molgan skulle sagt när en tant kommer på en klockbeväpnad cykel. Redan när man börjar skymta en prick vid horisonten börjar plingandet.

Sluta bry er om "riktiga" problem som växthuseffekten, särskrivarnas frammarsch eller judarnas allt fastare grepp om världsekonomin. Bry er istället om problem som påverkar dig och din omgivning på ett direkt sätt!

För att få bukt med problemet finns det två vägar att gå:
1. Avskaffa alla ringklockor
2. Avskaffa alla tanter

Ringklockor finns det så många av, och tillförseln av illegala ringklockor har vi inte lyckats få kontroll över på snart 60 år. Tanter är däremot mycket svårare att smuggla in i landet (vem skulle liksom få för sig att gömma en gammal tant i rektum?). Doktorn rekomenderar alltså väg 2.

Sprid budskapet: AVSKAFFA TANTER!


Signerat,
M

Nejdå, inte alls. Bloggen har bara varit inne på rehab de senaste dagarna.

Under dagarna som gått har jag insett hur otroligt... spännande det kinesiska folket är. Har ni någonsin sett ett så undergivet, samarbetande och framför allt etniskt rent folk? Kina är den perfekta diktaturen, jag skulle inte bli förvånad om till och med den gode Mugabe är lite smått avis. Kineser är coola, men inte på det bra sättet (som japaner), utan mer på det där "ha-ha-ha-är-dom-helt-hjärntvättade-eller-bara-riktigt-efterblivna?!"-sättet.
   Tänker er vad man kan göra med denna folkmassa utan egen vilja! Kina + Indien = snart hälften av världens befolkning. Skulle de göra en kommuistpakt med Sovjet... ord kan inte beskiva makten i den pakten, så en smiley får göra det istället: ;O. När sen Kina och Indien offrat många män under det kommande 100-åriga kriget för att säkra Den Röda Alliansens viktoria, sätter Sovjet in dolkstöten i ryggen på två trötta nationer. HA!
   Och så börjar historien om det nya tusenåriga riket... THIS TIME WE WON'T FAIL!

Er kamrat i givakt,
M.

W.A.S.P. i all ära, men det finns saker som är äckligare än 80-talsrock. Tyskar till exempel.
   En gång i tiden fanns det ett mäktigt land i söder. Tyskland var über alles, suveräna övermänniskor. Men någonstans i snedbenor, smala mustascher och filosofi gick man vilse och blev ett märkligt land. Tyvärr inte på ett positivt sätt. Günther symboliserar den moderna tysken - en lagom smickrande bild.

Att upptäcka ny musik (länktips), framför allt Tjeckisk sådan, är elltid spännande. Nu tror ni kanske att detta kommer handla om Neil Young, Pink Floyd, The Clash och all sån där konstig musik jag gillar. Men det kommer varken att handla om det eller om tjeckisk speed metal ( ;( ).
   Bakre Raden kommer nämligen med mer intellektuellt stimulerande saker och ting - litteratur! Häromsistens rekommenderades Kejsartetralogin (själv har jag bara läst en bit på första, började lovande), och nu bjuder vi på ytterligare tips:

Hundra år av ensamhet är, titeln till trots, inte en bok om en svartklädd missförstådd tjej som skär sig i armarna. Författaren är ingen mindre än García Márquez (1967), och boken i sig behöver antagligen ingen närmare presentation. Helt enkelt en klassiker som man bör läsa om man orkar.

Doppler, av Erlend Loe, är däremot en bok som antagligen inte lika många känner till. Skriven 2004 i Norge. Utspelar sig i Norge. Handlar om Norge . Är allämnt norsk. Pimplar torsk. Vadå pimplar torsk?! Boken är både rolig och har ett visst djup, perfekt att ge bort till någon för att sedan låna och läsa.

Förresten, om någon känner för att BOMBA REGERINGSKANSLIET är det bara att ringa mig eller USAMA så kan vi förse er med SPRÄNGMEDEL till erat TERRORDÅD. Vi säljer även TURBANER (halva priset för MUSLIMER) samt lite annat smått och gott när det gäller TERRORacessoarer. ALLAH AKHBAR, dö för MUHAMMED, DÖDA FREDRIK REINFELDT MED FARMORS GAMLA ROSTIGA AK-47:A SOM KANSKE INTE LÄNGRE FUNGERAR SOM DEN SKA MEN MAN KAN JU ALLTID HOPPAS ANNARS VORE DET LITE PINSAMT NÄR MAN VÄL STÅR DÄR HEHEHE SNACKA OM MISSLYCKANDE JAG MENAR JAG TRODDE MAN HADE SETT ALLT NÄR SVERIGE FÖRLORADE MOT VITRYSSLAND I OS MEN DET HÄR TAR VERKLIGEN ALLT HEHEHE TÄNK DIG HANS MIN NÄR MAN SÄGER JAG SKA DÖDA DIG DIN ÖVERGÖDSLADE SKÅPBIL MEN SÅ FUNGERAR INTE VAPNET SÅ HAN KOMMER DÄRIFRÅN ÄNDÅ EHEHE.

Vad är en elefant i gryningen,
M.

Exakt hur mycket vatten måste rinna under broarna innan man får börja skoja om något sorgligt? Beror längden på hur allvarlig incidenten var?
   11:e septemberattackerna är det tydligen (åtminstone i USA) för tidigt att skämta om. Fallet Engla då? Vad är det som cyklar och cyklar, men aldrig kommer till dörren? Eklund var ingen engel på engen enligt Engla. Ja ni förstår. Vitsarna är många och ofta rätt råa.
   Engla mördades någon gång i april (väl?) och någon vecka efter mordet var den vanligaste responsen på en Englavits i stil med "nej, vad hemsk du är!". The times they are a changin' though, och nu blir reaktionen mer varierad. Den allra vanligaste är kanske det skeva leendet och en liten antydan till skratt, dock med mycket medlidande. Det onskefulla dämpade skrattet är betydligt vanligare idag än då, så visst blir skämten mer och mer accepterade ju längre tid som gått.
    Vissa saker verkar däremot aldrig bli roliga. Man hör aldrig skämt eller vitsar med tema spanska inkvisitionen eller Palmemordet. Konstigt nog är häxbålen och Litvinenkomordet betydligt enklare att skoja om.
   En del saker är roliga eftersom de inte får vara, ska vara eller är roliga. Frågan är; när får vi se Englavitsar i Parlamentet?
  
Jag är rädd för speglar. Varje gång jag ser en spegel ser jag mig på kolissionskurs med mig själv,
M.

Ja, du läste rätt, Bakre Raden är ett bloggfenomen. Det har blivit mer än ett bloggnamn - det är en genre, en måttstock, ett begrepp och, framför allt, en livsstil. Oliktänkande går åt höger. Sit back and realize why we rule so much.

Bakre Raden är en kanon av indiskreta - ofta opassande - påhopp, av folket, för folket och riktad mot folket.

Bakre Raden skriver inte under profitens tvång. Bakre Raden skriver för skrivandet, för den rudimentära kreativa glädjen.

...och framför allt: Bakre Raden är ej serious catz.

Jag blir bedrövad när jag inser att vi, det svenska folket, har blivit ett problem för politikerna. Vi har blivit något jobbigt, något besvärligt som hindrar dem från att göra vad de vill – vi har blivit deras morsor.
   Folkvalda politiker borde jobba för våra intressen tycker man, men istället har vi fått något som inte är helt olikt den italienska samarbetsdemokratin. I den mån det kan kallas demokrati.
   När folket är så tydligt kritiskt till FRA-lagen borde det vara på sin plats att regeringen kommer med några argument för den, eller åtminstone lyssnar på vad man säger. Istället ska Reinfeldt & Co vara en rebellisk tonåring som gör som de vill och inte tar skit från någon – framför allt inte från föräldrarna. Är det så det ska vara? Vill vi ha en regering som tycker att vi är jobbiga, påfrestande och frågvisa morsor? Vill vi ha smygdiktatoriska ledare?
   Passar inte reglerna under det här taket kan ni gärna flytta hemifrån. Åk till Norge eller något. Sverige är ett fritt land, och får gärna vara det i framtiden. Folket vill vara med och styra, inte ses som ett problem. Kommer nationens viktiga beslut att i framtiden fattas i det slutna rummet? Vi får väl helt enkelt se.
   Vi vill gärna tro att Sverige är ett fritt och rent land, en stor stolt ek med guldblad och kraftig stam mitt på en stor äng. Faktum är att även om eken kan se mäktig ut från utsidan, betyder det inte att den inte är rutten inuti. Denna röta gnager sig allt längre ut och snart börjar barken krackelera.
   Jag vill gärna bo ängen där eken med guldbladen växer. Jag vill gärna bo i det Sverige som det ser ut från utsidan, som politikerna säger att det är. Jag gillar det Sverige.

Optimist? - Javisst!

För Sverige i tiden,
M.

Det här är en berättelse om en pojke som var mindre lyckligt lottad här i livet. Hans namn var Fridolf. Ni förstår, Fridolf var inte som alla andra pojkar. Han hade inte alla hästar i hagen, alla indianer i kanoten, alla klubbor i bagen. Kort sagt, han var en cola-igloo men en glasspinne. Varför just colasmak? Jo, Fridolf råkade nämligen heta Al-Qwarawi och fadern sålde turbaner på torget. I övrigt var de en typisk förortsfamilj med ett missanpassat barn och ekonomiska svårigheter. Dessa två utbukter från Svenssongjutformen drog inte helt överraskande åt sig ögon från alla möjliga håll och kanter. Allra mest ödesdigert skulle, med facit på hand, ett visst ögas uppmärksamhet visa sig vara. Detta öga var inte en halva av ett par. Inte heller hade det pupill eller iris. Detta var en helt annorlunda typ av öga.
   Tiden gick och vid fyra års ålder hade Fridolf ännu inte yppat sitt första ord. Allt han kunde förmå var ett hest (no pun intended), gurglande ljud. Trots detta handikapp visade han en stark livsglädje, och det verkade ofta som att han förstod vad som pågick i hans omgivning.
   En augustidag under Fridolfs sjunde levnadsår skulle allt komma att kastas om. Redan under den första skoldagen framstod det tydligt att hans klasskamrater var hästlängder före honom i den intellektuella utvecklingen. Redan samma dag presenterade sig en av föräldrarna till ett barn i klassen som dr. Pååk för makarna Al-Qwarawi. Han undrade ihärdigt vad som var fel med Fridolf, men det enda svar han fick – uppernbarligen en lögn – var att ”han vara bara litet blyg”. När det senare kom dr. Påål tillkänna att Fridolf aldrig hade undersökts hos en läkare på grund av familjens ansträngda ekonomi, insisterade han vänligt på att bjuda ynglingen på ett gratis besök på hans klinik – den välrenommerade Knööl & Pååk.
   Ingenting i livet är dock gratis, vilket Fridolf och hans familj bittert fick erfara. Efter undersökningarna stod det klart att Fridolf led av en infektion i stämbanden. Hans oförmåga att kommunicera hade även hämmat utvecklingen av andra sinnen: hans hörsel var starkt nedsatt oxh hans motorik var under all kritik. Om inte infektionen åtgärdades snart var risken överhängande att han aldrig skulle kunna använda stämbanden.
   Bedrövade frågade Fridolfs föräldrar var de kunde göra åt saken. Dr. Pååk intygade att en rejäl penicillinkur skulle göra susen och skrev ut ett recept.
   Men allt var inte frid och fröjd.
   Medicinen skulle kosta familjen tre månadsinkomster. Stoltheten tvingade dem att inte tigga ur doktorns hand, de var tvungna att se sig om efter andra alternativ. Herr Al-Qwarawi började stryka runt i de själsligt vilsa kvarteren om nätterna i jakt på ”fulpenicillin”. Något Ögat naturligtvis inte såg igenom fingrarna med. I tron att han var den drogprins de från början misstänk honom vara, sattes extra bevakning på honom.
   En vecka efter besöket på Knööl & Pååk köpte han, för sina sista slantar, Fridolfs mediciner. Då han var ett kvarter från nedgången till tunnelbanan träffades han rakt bakifrån av fyra samtidiga kulor. Den andra spräckte aortan. När de fyra svartklädda männen fann medicinerna istället för droger, tog de saken i egna händer och bytte kvickt, så att han hade en ansenlig mängd kokain i jackfickan. Ett dynamitbälte spändes även runt den fallnes midja. Att det var placerat där två av kulorna gått in – trots att bältet var intakt – väckte ingen närmare uppmäksamhet och krävde därmed ingen närmare förklaring. Det behövde inte heller Svenska Försvarsmakten-märkningen på bältet, trots att inga explosiva ämnen rapporterats försvunna eller stulna. Det är dock aldrig för sent för en efterhandskonstruktion, så tre dagar efter avrättningen anmäldes en stor mängd högexplosivt material stulet från Försvarets magasin.
   Fru Al-Qwarawi, som var en mycket impulsiv människa, ofta alltför impulsiv för sitt eget bästa, gick raka vägen hem från bårhuset, sköt balkongdörren åt sidan och landade på nacken. Fridolf skickades till ett barnhem men blev sig aldrig lik. I sina bästa stunder hade han varit en grönsak sprudlande av livsglödje som utstrålade en stor mänsklig värme. Efter dessa händelser blev Fridolf Al-Qwarawi inte ens en rutten grönsak – han hade förvandlats till en själdöd, iskall sten, utan minsta gnutta hopp i den dystra uppsynen.
   FRA hade stulit ljuset från hans gryning.

Återigen,
M.

"I know this song is twenty minutes long / I know this song is fucking long / Where is magnificence? / They said it was out here somewere /.../ Don't you know that magnificence is strictly out of order, and truly reserved for the upper class!? / Why don't you get bored, go back to school, and don't ask for any of this magnificence!"