En glasspinne, en grönsak, FRA och en sten.
Det här är en berättelse om en pojke som var mindre lyckligt lottad här i livet. Hans namn var Fridolf. Ni förstår, Fridolf var inte som alla andra pojkar. Han hade inte alla hästar i hagen, alla indianer i kanoten, alla klubbor i bagen. Kort sagt, han var en cola-igloo men en glasspinne. Varför just colasmak? Jo, Fridolf råkade nämligen heta Al-Qwarawi och fadern sålde turbaner på torget. I övrigt var de en typisk förortsfamilj med ett missanpassat barn och ekonomiska svårigheter. Dessa två utbukter från Svenssongjutformen drog inte helt överraskande åt sig ögon från alla möjliga håll och kanter. Allra mest ödesdigert skulle, med facit på hand, ett visst ögas uppmärksamhet visa sig vara. Detta öga var inte en halva av ett par. Inte heller hade det pupill eller iris. Detta var en helt annorlunda typ av öga.
Tiden gick och vid fyra års ålder hade Fridolf ännu inte yppat sitt första ord. Allt han kunde förmå var ett hest (no pun intended), gurglande ljud. Trots detta handikapp visade han en stark livsglädje, och det verkade ofta som att han förstod vad som pågick i hans omgivning.
En augustidag under Fridolfs sjunde levnadsår skulle allt komma att kastas om. Redan under den första skoldagen framstod det tydligt att hans klasskamrater var hästlängder före honom i den intellektuella utvecklingen. Redan samma dag presenterade sig en av föräldrarna till ett barn i klassen som dr. Pååk för makarna Al-Qwarawi. Han undrade ihärdigt vad som var fel med Fridolf, men det enda svar han fick – uppernbarligen en lögn – var att ”han vara bara litet blyg”. När det senare kom dr. Påål tillkänna att Fridolf aldrig hade undersökts hos en läkare på grund av familjens ansträngda ekonomi, insisterade han vänligt på att bjuda ynglingen på ett gratis besök på hans klinik – den välrenommerade Knööl & Pååk.
Ingenting i livet är dock gratis, vilket Fridolf och hans familj bittert fick erfara. Efter undersökningarna stod det klart att Fridolf led av en infektion i stämbanden. Hans oförmåga att kommunicera hade även hämmat utvecklingen av andra sinnen: hans hörsel var starkt nedsatt oxh hans motorik var under all kritik. Om inte infektionen åtgärdades snart var risken överhängande att han aldrig skulle kunna använda stämbanden.
Bedrövade frågade Fridolfs föräldrar var de kunde göra åt saken. Dr. Pååk intygade att en rejäl penicillinkur skulle göra susen och skrev ut ett recept.
Men allt var inte frid och fröjd.
Medicinen skulle kosta familjen tre månadsinkomster. Stoltheten tvingade dem att inte tigga ur doktorns hand, de var tvungna att se sig om efter andra alternativ. Herr Al-Qwarawi började stryka runt i de själsligt vilsa kvarteren om nätterna i jakt på ”fulpenicillin”. Något Ögat naturligtvis inte såg igenom fingrarna med. I tron att han var den drogprins de från början misstänk honom vara, sattes extra bevakning på honom.
En vecka efter besöket på Knööl & Pååk köpte han, för sina sista slantar, Fridolfs mediciner. Då han var ett kvarter från nedgången till tunnelbanan träffades han rakt bakifrån av fyra samtidiga kulor. Den andra spräckte aortan. När de fyra svartklädda männen fann medicinerna istället för droger, tog de saken i egna händer och bytte kvickt, så att han hade en ansenlig mängd kokain i jackfickan. Ett dynamitbälte spändes även runt den fallnes midja. Att det var placerat där två av kulorna gått in – trots att bältet var intakt – väckte ingen närmare uppmäksamhet och krävde därmed ingen närmare förklaring. Det behövde inte heller Svenska Försvarsmakten-märkningen på bältet, trots att inga explosiva ämnen rapporterats försvunna eller stulna. Det är dock aldrig för sent för en efterhandskonstruktion, så tre dagar efter avrättningen anmäldes en stor mängd högexplosivt material stulet från Försvarets magasin.
Fru Al-Qwarawi, som var en mycket impulsiv människa, ofta alltför impulsiv för sitt eget bästa, gick raka vägen hem från bårhuset, sköt balkongdörren åt sidan och landade på nacken. Fridolf skickades till ett barnhem men blev sig aldrig lik. I sina bästa stunder hade han varit en grönsak sprudlande av livsglödje som utstrålade en stor mänsklig värme. Efter dessa händelser blev Fridolf Al-Qwarawi inte ens en rutten grönsak – han hade förvandlats till en själdöd, iskall sten, utan minsta gnutta hopp i den dystra uppsynen.
FRA hade stulit ljuset från hans gryning.
Återigen,
M.
"I know this song is twenty minutes long / I know this song is fucking long / Where is magnificence? / They said it was out here somewere /.../ Don't you know that magnificence is strictly out of order, and truly reserved for the upper class!? / Why don't you get bored, go back to school, and don't ask for any of this magnificence!"
Tiden gick och vid fyra års ålder hade Fridolf ännu inte yppat sitt första ord. Allt han kunde förmå var ett hest (no pun intended), gurglande ljud. Trots detta handikapp visade han en stark livsglädje, och det verkade ofta som att han förstod vad som pågick i hans omgivning.
En augustidag under Fridolfs sjunde levnadsår skulle allt komma att kastas om. Redan under den första skoldagen framstod det tydligt att hans klasskamrater var hästlängder före honom i den intellektuella utvecklingen. Redan samma dag presenterade sig en av föräldrarna till ett barn i klassen som dr. Pååk för makarna Al-Qwarawi. Han undrade ihärdigt vad som var fel med Fridolf, men det enda svar han fick – uppernbarligen en lögn – var att ”han vara bara litet blyg”. När det senare kom dr. Påål tillkänna att Fridolf aldrig hade undersökts hos en läkare på grund av familjens ansträngda ekonomi, insisterade han vänligt på att bjuda ynglingen på ett gratis besök på hans klinik – den välrenommerade Knööl & Pååk.
Ingenting i livet är dock gratis, vilket Fridolf och hans familj bittert fick erfara. Efter undersökningarna stod det klart att Fridolf led av en infektion i stämbanden. Hans oförmåga att kommunicera hade även hämmat utvecklingen av andra sinnen: hans hörsel var starkt nedsatt oxh hans motorik var under all kritik. Om inte infektionen åtgärdades snart var risken överhängande att han aldrig skulle kunna använda stämbanden.
Bedrövade frågade Fridolfs föräldrar var de kunde göra åt saken. Dr. Pååk intygade att en rejäl penicillinkur skulle göra susen och skrev ut ett recept.
Men allt var inte frid och fröjd.
Medicinen skulle kosta familjen tre månadsinkomster. Stoltheten tvingade dem att inte tigga ur doktorns hand, de var tvungna att se sig om efter andra alternativ. Herr Al-Qwarawi började stryka runt i de själsligt vilsa kvarteren om nätterna i jakt på ”fulpenicillin”. Något Ögat naturligtvis inte såg igenom fingrarna med. I tron att han var den drogprins de från början misstänk honom vara, sattes extra bevakning på honom.
En vecka efter besöket på Knööl & Pååk köpte han, för sina sista slantar, Fridolfs mediciner. Då han var ett kvarter från nedgången till tunnelbanan träffades han rakt bakifrån av fyra samtidiga kulor. Den andra spräckte aortan. När de fyra svartklädda männen fann medicinerna istället för droger, tog de saken i egna händer och bytte kvickt, så att han hade en ansenlig mängd kokain i jackfickan. Ett dynamitbälte spändes även runt den fallnes midja. Att det var placerat där två av kulorna gått in – trots att bältet var intakt – väckte ingen närmare uppmäksamhet och krävde därmed ingen närmare förklaring. Det behövde inte heller Svenska Försvarsmakten-märkningen på bältet, trots att inga explosiva ämnen rapporterats försvunna eller stulna. Det är dock aldrig för sent för en efterhandskonstruktion, så tre dagar efter avrättningen anmäldes en stor mängd högexplosivt material stulet från Försvarets magasin.
Fru Al-Qwarawi, som var en mycket impulsiv människa, ofta alltför impulsiv för sitt eget bästa, gick raka vägen hem från bårhuset, sköt balkongdörren åt sidan och landade på nacken. Fridolf skickades till ett barnhem men blev sig aldrig lik. I sina bästa stunder hade han varit en grönsak sprudlande av livsglödje som utstrålade en stor mänsklig värme. Efter dessa händelser blev Fridolf Al-Qwarawi inte ens en rutten grönsak – han hade förvandlats till en själdöd, iskall sten, utan minsta gnutta hopp i den dystra uppsynen.
FRA hade stulit ljuset från hans gryning.
Återigen,
M.
"I know this song is twenty minutes long / I know this song is fucking long / Where is magnificence? / They said it was out here somewere /.../ Don't you know that magnificence is strictly out of order, and truly reserved for the upper class!? / Why don't you get bored, go back to school, and don't ask for any of this magnificence!"
Kommentarer
Trackback
