Existerande skuggor
Balkongen stod som dagens fristad, dagens lugna vrå i skuggan av vardagens trancepumpande tillvaro. Den gröna heltäckningsmattan påminde sig skönt under fotsulorna, dess existens samverkade med min utan minsta tillstymmelse till handgemäng. Fönstret mot lägenheten stod öppet på vid gavel och inifrån hördes tonerna från "Go West" med Village People från den futuristiskt designade stereoanläggningen. Himlavalvet låg blått och öppet som en bok. Fåglarna sjöng wienervals i högsta hugg. Jag tror till och med att Kjell Bergqvist hade stortrivts. Kort sagt var detta en närförort till himlen.
Men det som hände därnäst vände hela min världsbild upp- och ned, tvärtom; jag bytte helt enkelt världsbild från den heliocentriska till den geocentriska inom loppet av en sedvanligt kort sekund. Jag lade ifrån mig Dostojevskijs "Brott och Straff", den landade på det träfärgade bordet utan minsta pardon. Det som hände var att jag började undra var ifall min skugga var en del av mig. Var skuggan min existens? Var den en extern existens som tillsammans med min kropp skapade den sammanlagda existensen? Eller var skuggan rentav bara en extern existens, alltså inte en del av mig? Utan mig hade inte existensen existerat, alltså utgjorde denna existens en del av mig? Eller var denna existens beroende av solen? Utan min blockering av solens synliga strålar hade inte denna mörka del av mig själv funnits, den hade inte existerat. Men herregud! Skuggan rör sig samtidigt som mig! Den härmar min existens! Vad ska detta betyda? Blir den externa existensen en del av mig genom att kopiera mitt rörelsemönster? Hur ska jag kunna komma loss från detta monster, denna mörka avbild av min egen existens? Jag kan inte springa iväg! Jag kunde inte rymma iväg min egen existens? Den håller mig fånge i mig själv!
Och plötsligt försvann tankarna som nyss förpestat mig, solen sken, vinden ven, och Dostojevskijs "Brott och straff" kändes inte längre som en sten...
A
