Hoo-hoo-hooligans!

Jag (The Almighty A), Razm, Skeden och Fääbe gick sedvanligt nedför den icke så branta men ack så energikrävande backen som placerat sig kaxigt mellan Frejgatan och skolan. Hur kom den egentligen dit..? Måste vart inlandsisen. Nåja.. tillbaka till det s.k. ämnet. Allt var frid och fröjd när vi satte kurs mot hållplats 515 via frejgatans västliga spets. På andra sidan av gatan tornade nu ca 15 svartklädda män upp sig i något som såg ut som ett fälttåg av modell  Tyskland. Jag, som inte alltid har koll på läget märkte inte situationens allvar utan skrattade högt åt Razm´s fräna skämt, och de uppmärksammade oss granskande.

Mina tre kompanjoner uppfattade dock direkt dessa femton svartklädda män, efter vidare eftertanke såg de ut som en mindre armé Nazgûls flygande mot Minas Tirith. Vi fortsatte älga fram längs den allt smalare trottoaren, men plötsligt vänder sig 5-6 st av de flygande drakarna om och börjar gasta (vissa sprutade eld, [dramatisering]) "Hoo-hoo-hooligans", rakt i vår riktning. "Vadan fanken nu då?", vräkte samtliga i sällskapet ur sig i kör. Efter snabb genomvägning av situationen styrde jag kosan (mina två fötter) in mot vasastan i ren instinkt; mer korsningar, mindra vägar och mer folk torde vara en bra kombo ifall löpning var enda utvägen från den röda faran. 

De närmade sig nu joggandes och vi nickade instämmande mot varandra, SCHMETTERLING! Vadå SCMETTERLING?! Nu kanske ni tycker vi vissade feghet men enlgit mig vore det mindre intelligent att stanna kvar då de rörde sig om ungefär 8 personer till. 15-4, de oddsen tilltalar nog inte många. Jag tog täten i mardrömsracet men innan dess kastade jag av mig dojorna och löpte med bara fötter likt en afrikansk långdistansare med spänstiga kliv mot friheten. Adrenalinet flödade och tids nog efter mångt och mycket tappert kämpande nådde vi klippavsatsen mot suveräniteten; Odengatan! Vi var räddade! 

Vi hade allihop undvikit handgemäng mitt på ljusa dagen men till vår förtret fann vi den skränande huliganmobben långt upp på den gata vi hade kastat oss nedför. De hade slutat jaga efter bara tio meter. Tji fick vi...



Er boj i bukten/
A.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0