Bakre Raden

I tider då oroligheterna avlöser varandra i alla väderstreck väcks reflektioner kring Sveriges försvarspolitik. Ryssland brände miljardbelopp förra året på en upprustning av militära komponenter, anfallet mot Georgien kom kanske inte som en total överraskning ändå? Kinas maktuppvisning på invigningen visar återigen hur effektiv, samspelt och monstruöst farlig en totalitär och diktatorstyrd stat är. Mellanöstern fortsätter att oroa med deras mindrevärdeskomplex som resulterar i backstabande bombningar. Den delen av välden fortsätter att exstatiskt behålla rollen som den där oönskade silverfisken som dyker upp i skafferiet under en ovanligt varm rötmånad i slutet av sommaren. Obehagligt värre! Stormakterna formerar sitt deltagande i Nordpol-konflikten. Vem är rättmätig ägare till den smältande isen? Hur mycket flingor finns det i frosties-förpackningen? När konflikterna tycks torna upp sig i horisonten som tetris-partiklar blir man orolig, rädd ja till och med förskräckt över det löjliga "försvar" vi för dagen har i Svea Rike. Vi som en gång ägde Norden och var på vippen att befästa den ryska björnens marker har fallit tillbaka, tappat luften och gömt oss bakom barrträden i hopp om tillräckligt skydd. 

Visst, varje land bör inte stå i beredskap med stora infanterier ifall någon objuden gäst skulle knacka på, men låt  påminna oss om försvarspolitikens fyra mål: Att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Att hävda vår territoriella integritet. Att försvar Sverige mot väpnat angrepp oh värna civilbefolkningen. Och att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ettväpnat angrepp eller krig i vår omvärld. Om man ser över dessa mål lite snabbt märker man att nedrustningen av det svenska försvaret som ägt rum de senaste decennierna inte längre är moraliskt försvarsbart. Vi har trupper nere i Afrika men vad ska försvar oss när blixten väl slår ned och anfallen omringar oss? Det är dags att rusta upp igen, världen är inte längre så säker den tycktes vara efter Kalla krigets slut, Sovjets fall och EU:s intåg som maktfaktor. Den ryska staten har återigen visat sitt sanna ansikte och snart, mycket snart kommer mer än Sverige att stå på spel. Såvida vi inte antar V:s uppmaning och accepterar Rysslands storhet, och skänker oss som ödmjuk gåva till Medvedevs (Putins) Kreml.


            
 

I högsta välmening/
A.