Bakre Raden

Satt sedvanligt på tuben mot öändligheten (centralen), och ibland vidare (till kungsträdgården). Istället för att beblanda mig i mina medmänniskors blickar upptäckte jag en otroligt cool japan (eller ja, han såg ut att vara av Japansk eller iaf asiatisk härkomst, men vad vet jag han kanske bara var svensk). Låt mig förklara hur bra denne individ var: troligen är han vad Gammelsmurf är för den smurfblåa axelmakten, vad Oprah är för det amerikas feta medelålderskvinnor, vad Ryan Seacrest är för en ensam haj i havet. Han såg ut som en sån där maffia-japan som har svart bälte i judo, taekwando och slicin´ n´dicin´. Bärandes en stadig rock ned till knäna skickade han ut fördömmande blickar till de som han ansåg besudlade hans tillvaro. Det som gjorde honom suverän var att han gestikulerade att folk i hans omgivning, hans gyllene sfär, kacklade för mycket. Han formade helt enkelt handen till en munn och visade därmed att ljudnivån var för hög. Trots denna fingervisning sjönk inte ljudnivån det minsta, den ökade snarare, när tre nysvenskar med basketmundering dunsade ner längs rulltrappan. Här fick el japón nog och höttade med båda nävarna i luften, det var som ett sprakande fyrverkeri i fingerfärdighet. Handgemäng utbröt nästan mellan de två pöblarna, men tunnelbanan hindrade kulturkrocken med sin existens. Men sicken japan allstå! Tänk er om denne japan och mannen med stolen enar sig i en pakt? Det skulle vara värre än en pakt mellan kommunismens giganter Ryssland och Kina.

A.