Ålderns irrationella skillnad
Under hela min uppväxt har mina föräldrar predikterat brett om att jag ska visa vördnad inför äldre; vårda språket där ett formellt språk är essentiellt, inga moderna uttryckssätt med ord såsom guss eller gitta som varje ungdom brukar när de influerats av "vårat mångkulturella Sverige". Flicka och ge sig av är de korrekt orden.
Även svordomar är strikt förbjudet gentemot de äldre. Att resa sig på bussen eller tunnelbanan är en lika stor självklarhet som Jonas Gardells sexuella läggning, det är en norm i de oskrivna kollektivreglerna. Inte Gardells homosexualitet, utan att resa på sig.Gammal är äldst som det heter och de ska behandlas därefter.
Det finns en utopi där ungdomar täcker över vattenpölar med sina exklusiva märkesjackor för att åldringar inte ska blöta ner sina secondhand skor, respekten för de äldre grasseras varje dag, hjälpsamma ungdomar floreras i citys alla hörn med en trevlig ton och ett charmigt leende, där har vi en passande realitet
Men vice versa? Handlar inte livet om att ge och ta? En av samhällets största frågeställningar idag är jämställdhet mellan man och kvinna, invandrare och svensk. Men hur är det med jämbördigheten mellan ung och gammal? Dessa abderitiska gamlingar riktar ilskna " förbjudna ord" mot oss för vi "har" bettet oss illa, indolenta skitungar som vi är, allihopa; kort som lång, smal som tjock, svensk som invandrare, pojke som flicka, alla är vi oförskämda med brist på uppfostran sedan barnagan förbjöds.
Vi föreställer oss en fullproppad tunnelbana en tidig morgon där nervositeten om att dagen kan gå åt helvete hänger i luften, alla känner så. En pojke med hål i byxorna, slitet hår som inte klippts på två år för hans föräldrar inte har råd och brutet ben kliver på. Sedan har vi en pensionär med en pälsjacka, glittriga byxor och en sketen höft. Det finns en plats på tunnelbanan kvar, resten är upptagna av medelsvenssons som stirrar med tomma blickar på dagens morgontidning eller på en fuktfläck i taket, ingen har lagt märke till dilemmat: Vem ska ha platsen? Pojken blir glad och är på väg mot dess riktning men får dendär genomträngande blicken som bara en 65-plusare med höftproblem kan ge och ångrar sig. En fin gest av pojken att låta kärringjäveln sitta ner, men icke sa nicke. En trångsynt och naiv tanke av mig att tro det. Pojken är dum i huvudet för att ens tänkt tanken att ta platsen, och det får han höra tiofalt. Protesterna flödar vredgat till pojkens försvar, trodde jag. Men där sitter dem, nickandes instämmande mot tanten, gammal ÄR äldst.
Eran krönikör direkt från "the hood"
V
Även svordomar är strikt förbjudet gentemot de äldre. Att resa sig på bussen eller tunnelbanan är en lika stor självklarhet som Jonas Gardells sexuella läggning, det är en norm i de oskrivna kollektivreglerna. Inte Gardells homosexualitet, utan att resa på sig.Gammal är äldst som det heter och de ska behandlas därefter.
Det finns en utopi där ungdomar täcker över vattenpölar med sina exklusiva märkesjackor för att åldringar inte ska blöta ner sina secondhand skor, respekten för de äldre grasseras varje dag, hjälpsamma ungdomar floreras i citys alla hörn med en trevlig ton och ett charmigt leende, där har vi en passande realitet
Men vice versa? Handlar inte livet om att ge och ta? En av samhällets största frågeställningar idag är jämställdhet mellan man och kvinna, invandrare och svensk. Men hur är det med jämbördigheten mellan ung och gammal? Dessa abderitiska gamlingar riktar ilskna " förbjudna ord" mot oss för vi "har" bettet oss illa, indolenta skitungar som vi är, allihopa; kort som lång, smal som tjock, svensk som invandrare, pojke som flicka, alla är vi oförskämda med brist på uppfostran sedan barnagan förbjöds.
Vi föreställer oss en fullproppad tunnelbana en tidig morgon där nervositeten om att dagen kan gå åt helvete hänger i luften, alla känner så. En pojke med hål i byxorna, slitet hår som inte klippts på två år för hans föräldrar inte har råd och brutet ben kliver på. Sedan har vi en pensionär med en pälsjacka, glittriga byxor och en sketen höft. Det finns en plats på tunnelbanan kvar, resten är upptagna av medelsvenssons som stirrar med tomma blickar på dagens morgontidning eller på en fuktfläck i taket, ingen har lagt märke till dilemmat: Vem ska ha platsen? Pojken blir glad och är på väg mot dess riktning men får dendär genomträngande blicken som bara en 65-plusare med höftproblem kan ge och ångrar sig. En fin gest av pojken att låta kärringjäveln sitta ner, men icke sa nicke. En trångsynt och naiv tanke av mig att tro det. Pojken är dum i huvudet för att ens tänkt tanken att ta platsen, och det får han höra tiofalt. Protesterna flödar vredgat till pojkens försvar, trodde jag. Men där sitter dem, nickandes instämmande mot tanten, gammal ÄR äldst.
Eran krönikör direkt från "the hood"
V
Kommentarer
Trackback
