Bakre Raden

"History became legend, legend became myth, and some things that should not have been forgotten, were lost." Allt som en gång varit viktigt, som en gång hållits kärt av oss alla, som en gång spelat en viktig roll; glöms sakteliga bort till förmån för andra karikatyrer. En man som en gång stod på toppen av världen, står nu hukad någonstans långt ned i en illaluktande kloak. Hans namn är Günther.

Det svensk-tyska charmtrollet dansade in i våra svenska hjärtan med "techno-trudelutter" av sällan skådat slag. Ingen vet säkert vad det vad som gjorde honom så populär. Var det hans riviga röst? Var det dem alltid lika vackra damerna i bakgrunden på hans musikvideos? Var det hans fräna klädstil eller var det rentav hans stadiga mustasch?

Som ni märker dyker frågorna upp likt flugor på rutan en varm sommarnatt på europalandsväg 18. Kanske var Günther ett svart får i en hage av annars mycket vita får. Var han egentligen en kaffefläck på den nya flanellskjortan? Var han den sista tuggan av pitepalten eller var han en ruggig talang som utnyttjade minsta byggsten i tillvaron för att uppnå kändisskap? Det är frågor vi kanske aldrig kommer att få veta svaren på, men vad säger ni mina kära kamrater? Vad hade Günther för roll i samhällsutvecklingen? Kommer han att finnas i mänsklighetens "Hall of Fame" när det är dags att summera?

Er vän och vapendragare/

A

Så här i sommartider är det ibland förbenat svårt att hitta tid till bloggande, tiden flyger iväg i takt med sommarbrisen. I lägen som detta gäller det att inte leta nålar i höstackar, det gäller att använda minsta lilla fjäder och göra en höna. Med detta som bakgrund väljer jag att skriva ett kort stycke om ännu ett av de alla äventyr i vardagens kristallskinande tillvaro. A steg på en buss inom zon Odenplan, stegen styrdes sedvanligt mot bussens bakre sektion; bussens bakre rad. Dessvärre var den bakre raden upptagen av en till åren sliten man och hans STOL?! Han satt där, krampaktigt hållandes på en till synes nysnickrad stol, med uppsynen som bara en silverhanne i framgång kan framtvinga. Efter att A insåg att den bakre raden var förlorad kom först en besviken suck, men därefter följde en imponerad min gentemot den gudabenådade mannen med stolen. Många frågor dykte upp i eskalerande takt. Hade han stulit den trebesvärjda stolen? Hade han slagit ned någon med den Raskolnikov-style? Var den bevismaterial i en pågående polisutredning? Var stolen hans reinkarnerade fru? Hade hans barnbarn gjort den till honom i slöjden eller hade han helt enkelt köpt den på en möbelaffär? Frågorna var många men svaren få, det enda som stod säkert var att den var extremt viktig för honom. Hans armar agerade skruvstäd mot "stolen", och att försöka sig på en "solnabaxning" var inte att rekommendera. Antagligen skulle man ha haft större chans för överlevnad i rysk roulett än i en kamp mot denna presumtiva manodepressiva man. Dramat fortsätter...

Akta er för mannen med stolen!

A

Så här i sommartider återfinns som av en präktig slump extra spring i benen. Vuxna testar nya krafter i spåren, vissa bestämmer sig för att löpa sex kilometer längs med en strand mitt i natten (och ja, jag syftar på dig Gustav) och alla små barn hoppar glatt i studsmattan... Översvämningar, jordskalv, tyfoner och orkaner i all ära, men den beryktade studsmattan skördar faktiskt fler offer varje år. Ben bryts, händer kapas och oskulder tas. Studsmattan är en brutal kombatant som inte ger sig när den väl fått övertaget. Nya fakta säger även att den lever på barnens ihärdiga studsande. Den är alltså likväl bidragstagande soffpotatis som kallblodig seriemördare. Slopa studsmattan säger alltså undertecknad, den är ju ändå bara till för dem med usel spänst som vill uppleva nya höjder.

OBS! Vissa faktafel kan förekomma!


A

Balkongen stod som dagens fristad, dagens lugna vrå i skuggan av vardagens trancepumpande tillvaro. Den gröna heltäckningsmattan påminde sig skönt under fotsulorna, dess existens samverkade med min utan minsta tillstymmelse till handgemäng. Fönstret mot lägenheten stod öppet på vid gavel och inifrån hördes tonerna från "Go West" med Village People från den futuristiskt designade stereoanläggningen. Himlavalvet låg blått och öppet som en bok. Fåglarna sjöng wienervals i högsta hugg. Jag tror till och med att Kjell Bergqvist hade stortrivts. Kort sagt var detta en närförort till himlen.

Men det som hände därnäst vände hela min världsbild upp- och ned, tvärtom; jag bytte helt enkelt världsbild från den heliocentriska till den geocentriska inom loppet av en sedvanligt kort sekund. Jag lade ifrån mig Dostojevskijs "Brott och Straff", den landade på det träfärgade bordet utan minsta pardon. Det som hände var att jag började undra var ifall min skugga var en del av mig. Var skuggan min existens? Var den en extern existens som tillsammans med min kropp skapade den sammanlagda existensen? Eller var skuggan rentav bara en extern existens, alltså inte en del av mig? Utan mig hade inte existensen existerat, alltså utgjorde denna existens en del av mig? Eller var denna existens beroende av solen? Utan min blockering av solens synliga strålar hade inte denna mörka del av mig själv funnits, den hade inte existerat. Men herregud! Skuggan rör sig samtidigt som mig! Den härmar min existens! Vad ska detta betyda? Blir den externa existensen en del av mig genom att kopiera mitt rörelsemönster? Hur ska jag kunna komma loss från detta monster, denna mörka avbild av min egen existens? Jag kan inte springa iväg! Jag kunde inte rymma iväg min egen existens? Den håller mig fånge i mig själv!

Och plötsligt försvann tankarna som nyss förpestat mig, solen sken, vinden ven, och Dostojevskijs "Brott och straff" kändes inte längre som en sten...

A

Även om mina två kära vänner har kokat ihop ett inlägg under mitt namn tidigare, så är faktiskt detta första gången som den sammanfogande länken "A" kliver in i Bakre Radens bloggtrio. Mycket nöje!

Ibland blir man trött, ibland blir man arg, ibland blir man fruktansvärt aggressiv till följd av till synes betydelselösa ting som fullständigt rubbar ens väsen, som fullkomligt omkullkastar ens alla moraliska värderingar och skapar skälvningar i ens djupt rotade existens. Dagar som ser ut att bli strålande med endast positiva inslag förstörs. Skimrande framtidsutsikter krasas likt regnbågsfärgade såpbubblor spricker. Allt som går upp måste tydligen komma ned igen, och detta gör sig påmint med oerhörd tyngd. 

Det som gör att precis detta inträffar och agerar ångvält mot mig går att räkna upp på många händer, här följer några i kronologisk ordning baserat på hur smärtsamma de är:

3. Cykeltutor

Cykeltutor borde förbjudas, ty de orsakar förmodligen 60% av alla stroke-anfall i Sverige. När man lugnt och stilla svischar förbi på trottoaren bör man vara uppmärksam på tutande tanter. De tutar extremt högt och extremt tidigt. Man kan höra ljudet av den illavarslande sirenen från drygt tusen meters avstånd, och när man vänder sig bakåt syns inte skymten till av något dubbelhjulat fordon. Usch och fy, säger jag. 

2. Tunnelbanan

När man efter en relativt lyckad utekväll skrider mot tunnelbanan står man inför ett avgörande vägskäl. När går tunnelbanan? Kommer den blåa linjen att vara försenad än en gång? Finns Atlantis? Det som här skulle kunna förstöra allt annat som varit positivt under dagen är ifall tunnelbanans linje elva mot Akalla går inom kort eller inte. Oftast möts man av en skylt där det står: Hjulsta 14 min.......Akalla 25 min. I det här läget finns tre alternativ: kasta sig mot närmaste taxi och hoppas på lyckad "springnota", ropa att du legat med Alice Bah tio gånger eller likgiltigt vänta på tuben i 25 lååånga minuter. Det som du däremot behöver vara medveten om är att dessa minuter ilar förbi långsammare än en fet texasbo i rullstol.      

1. Särskrivning

För att kort och koncist beskriva hur påträngande farlig en särskrivning är kan jag meddela att den skulle ta plats långt ovanför stöld, mord och kätteri på medeltidens helvetestrappa. En särskrivning förpestar min vardag in i dess minsta uppbyggnad. Tänk dig detta scenario: Liebenstroff spänstar friskt längs den stolta Råsundavägen med ohyggligt god inställning till förefintligheten. Fjodor Dostojevskijs "Onda Andar" är utläst, AIK har vunnit, Fredrik har precis hållit ett hjärtskärande tal om Toggipy, Anders Svensson har stukat foten och i luften finns en genomträngande doft av tillförsikt. Men plötsligt, helt plötsligt, syns något i ögonvrån som frapperar totalt. Liebenstroff vrider sig mot det som är en s.k. skylt. På skylten står med kursiva och "capsade" bokstäver: KÖTT FÄRS SÅS! Ursinnig åt den inkompetenta varelse som förhoppningsvis under förfriskat tillstånd med hasch-brownies intill sig skrivit detta vanvettiga stycke "text" sliter jag mitt hår (om jag hade haft något) likt matadoren i "Tjuren Ferdinand". Grundligare redogörelse av samhällsproblemet särskrivning känns överflödigt.

Signerat A